GANSKA HÅRT PASS.
VIZZLA och jag tränade på vår läxa. Dessutom galoppfattningar och lite bomarbete. Det kändes som ett riktigt jobbigt pass för henne.
Jag kanske ska ta det lite lugnare. Nu när hon precis har vilat 2 mån.
Men det är så roligt att träna.
Jag kanske ska ta det lite lugnare. Nu när hon precis har vilat 2 mån.
Men det är så roligt att träna.
RIDNING....
Ja nu är vi igång igen VIZZLA och jag,
Upp som en sol och ner som en pannkaka......
Första ridturen var verkligen som en dröm.
2:a som en välfylld dynamitkagge. Hon var så spänd, och snurrade runt flera gånger. En gång kastade hon sig åt sidan oich vände hemåt. Så jag föll verkligen pladask som en pannkaka och smakade grus.
När jag låg där på alla 4 och försökte kravla mig upp. Så blev hon riktigt rädd FÖR MIG!
Hon for baklänges och drog mig med sig i gruset. För jag släppte inte tyglarna. Men kände att jag höll på att tappa henne. Då sa jag, med sträng röst: "Men VIZZLA, SKÄRP DIG!" Då lugnade hon ner sig och stod lugnt kvar medan jag kravlade upp och kände efter att jag visserligen hade grus i brallan, men var oskadd.
Sen leta upp en stor stock för att kravla mig upp på henne igen. Då var hon också lugn. Men sen fortsatte tittigheten hela ridturen. På en jättespänd häst.
Det finns ju roligare dagar.
Som igår. När jag ÄNTLIGEN fick en ridlektion igen. En riktig Aha-upplevelse. När jag insåg att vi har lärt henne att alltid stanna och ta ett steg åt höger. Hur gick det till?
Ja med konsekvens kommer man långt. Så nu är läxan: att stanna millioner gånger, men RAKT!
Så det tränade jag på idag. Vi kom väl en liten bit på väg. Men det är inte alls samma känsla när man inte har läraren vid sin sida. Som säger när man gör rätt. Men träna på så går det framåt.
Jag fick lov att hoppa av idag också. Det var glada kvigor i en hage som ville hälsa. Och ju räddare Vizzla blev, desto ystrare blev kvigorna. Hon snurrade runt och ville fly i panik. Hon blir liksom okontaktbar, när hon blir rädd. Jag hoppas att hon ska bli tryggare för varje situation vi löser tillsammans. Men ibland misströstar jag.
Hon blir liksom bara så rädd, att det inte går att prata med henne alls. Men jag stod länge hos kvigorna tills hon lugnade sig lite. Så hittade jag en kulle jag kunde kliva upp på för att rida vidare.
Då är hon lugn igen. Förut kunde jag aldrig komma upp igen när jag hoppat av. Då fick jag alltid gå hem. Så det har i alla fall blivit bättre.
Upp som en sol och ner som en pannkaka......
Första ridturen var verkligen som en dröm.
2:a som en välfylld dynamitkagge. Hon var så spänd, och snurrade runt flera gånger. En gång kastade hon sig åt sidan oich vände hemåt. Så jag föll verkligen pladask som en pannkaka och smakade grus.
När jag låg där på alla 4 och försökte kravla mig upp. Så blev hon riktigt rädd FÖR MIG!
Hon for baklänges och drog mig med sig i gruset. För jag släppte inte tyglarna. Men kände att jag höll på att tappa henne. Då sa jag, med sträng röst: "Men VIZZLA, SKÄRP DIG!" Då lugnade hon ner sig och stod lugnt kvar medan jag kravlade upp och kände efter att jag visserligen hade grus i brallan, men var oskadd.
Sen leta upp en stor stock för att kravla mig upp på henne igen. Då var hon också lugn. Men sen fortsatte tittigheten hela ridturen. På en jättespänd häst.
Det finns ju roligare dagar.
Som igår. När jag ÄNTLIGEN fick en ridlektion igen. En riktig Aha-upplevelse. När jag insåg att vi har lärt henne att alltid stanna och ta ett steg åt höger. Hur gick det till?
Ja med konsekvens kommer man långt. Så nu är läxan: att stanna millioner gånger, men RAKT!
Så det tränade jag på idag. Vi kom väl en liten bit på väg. Men det är inte alls samma känsla när man inte har läraren vid sin sida. Som säger när man gör rätt. Men träna på så går det framåt.
Jag fick lov att hoppa av idag också. Det var glada kvigor i en hage som ville hälsa. Och ju räddare Vizzla blev, desto ystrare blev kvigorna. Hon snurrade runt och ville fly i panik. Hon blir liksom okontaktbar, när hon blir rädd. Jag hoppas att hon ska bli tryggare för varje situation vi löser tillsammans. Men ibland misströstar jag.
Hon blir liksom bara så rädd, att det inte går att prata med henne alls. Men jag stod länge hos kvigorna tills hon lugnade sig lite. Så hittade jag en kulle jag kunde kliva upp på för att rida vidare.
Då är hon lugn igen. Förut kunde jag aldrig komma upp igen när jag hoppat av. Då fick jag alltid gå hem. Så det har i alla fall blivit bättre.
