Lintrollets Hästar

För två år sedan fick jag en ridlektion med Lisette Hedman. Då på VIENNA.

 

Igår var det dags igen. Men på VIZZLA.

Det har ju inte gått framåt precis. Man måste få lektioner lite oftare om man ska komma någon stans.

Jag uttryckte det så här: "Jag visste det!  Jag skulle inte få jobba med hästen, bara med mig själv."

 

Det är bara att bita i det sura äpplet och börja om. Skritt, och försöka hitta SITSEN!  Jag trodde jag hade den. Men inte då.

 

Det var en magisk känsla, när jag hittade rätt och hela hästen blev mjuk, sträckte halsen framåt, nedåt och frustade nöjd.

Motsatsen blev om jag flyttade min hållning liiiite bakåt = bakåtstrukna öron och en sur, snörpig min på hästen.

 

Vem har sagt att ridning är lätt. Suck!

 

Idag red jag ut, för att träna på min hemläxa. Det gick väl inte lika bra. När man inte har någon som står bredvid och berättar vad man ska göra. Men VIZZLA mjuknade om jag gjorde rätt. Det kände jag.

 

Bara att jobba vidare, med andra ord.