Lintrollets Hästar

IDAG har jag ÄNTLIGEN fått se våra unghästar H O P P A !
Vad jag är glad.
Jag lastade VIZZLA. Sen körde jag och hämtade upp ELLIOT.
Oj, va HAN blev glad.
Han kunde knappt vänta tills jag fick ner rampen. Innan han skuttade in i transporten.
Han verkade säga: "Tjenare syrran! Vad jag har saknat dig."
Så körde vi till JURSTA, Där löshoppningen skulle vara.

Min granne Gunilla var snäll och följde med mig. Ifall jag skulle få problem, när jag lastade ut den ena
och lämnade den andra i transporten. Allt gick jättebra. Nu är bägge lättlastade.
Så fick ELLIOT starta. Först gallopperade han lite fyrtaktigt, markbundet och skuttade över som en kanin, ungefär.
Men så höjdes oxern till ca 1 m. Då HOPPADE han! Vilket fint språng!
Han kan nog bli hopphäst, han också.

Sen var det VIZZLAS tur. Hon var så taggad, att hon varken ville äta havre eller äpplen.
Hon kunde knappt vänta tills hon fick hoppa igen.
Hon hoppade flera gånger. Men liksom utan spänst.
Så slog hon i några gånger och vi tänkte avsluta. Man vill inte att dom ska få mjölksyrekänning.
Det ska vara KUL att hoppa.
En gång till, sa jag. Men då rev hon ordentligt.

Då är man ju tvungen att göra om. DÅ KOM SPRÅNGET!
Som jag har väntat på att få se. Det här var 5:e gången hon var på löshoppning.
Hittills har hon hoppat fint och lätt.
Men nu tog hon i, och välvde sig över oxern. Som var drygt 1,10 hög.
HEJA VIZZLA!
Äntligen HOPPADE hon igenom kroppen ordentligt.
----------------------------------------------------
Sen red Gunilla och jag ut i den vackra höstskogen på Garbo och Vienna.
En härlig ridtur.