Lintrollets Hästar

Ja, upp som en sol och ner som en pannkaka, brukar man säga.
Det är ungefär så mitt hästliv känns.
Igår den fantastiska löshoppningen.
Idag en ridtur som hade kunnat sluta riktigt illa.

Nu gick det ju bra. Så det är väl inget att tjafsa om.
Men jag sadlade VIENNA och red ut.

Planen var, att jag skulle galoppera runt på våra grusvägar.
Hemifrån och tillbaka igen. Bort igen, och hemåt igen.

Jag red ju regelbundet här på vägarna 2006. Sedan dess har långa sträckor blivit asfalterade.
Det hade jag glömt.
Så min plan gick inte att genomföra.
Men ridturen gick bra i det fina vädret. Hästen och jag var sams. Vi tog några galopper också.
Så vände jag hemåt. Tänkte här är en grusväg. Nu kan du får springa.......
Det skulle jag aldrig ha tänkt.

Hon startade galoppen mjukt och fint. Sedan ökade hon och ökade.
Då blev jag rädd att jag inte skulle få stopp på henne.
DÅ TOG HON BETTET! (Hon gjorde ju egentligen det jag bad om).
OJ VILKEN FART DET BLEV! HON SKENADE! = 0 KONTAKT. Ingen Chans att få stopp på henne.
Kurvan tog hon på "två hjul". Då tappade hon lite fart.
Så jag lyckades styra in henne på en tomt. Där fick jag tillbaka kontakten med henne. PHU!

Ja, det var dagens äventyr. Jag red hela vägen hem. Vågade t.o.m. ta några korta galopper till.
Men jag ska aldrig mer släppa iväg henne så där.
Det fixar jag inte.
Hon är en häst, riktigt på gränsen för vad jag klarar av.
Men hon är ändå UNDERBAR, VIENNA!


VIENNA högdräktig, sommaren 2008. Snart kommer hon att vara rund igen.