Lintrollets Hästar

Det är inte alltid en ridlektion ger det man letar efter. Jag ville ha lite positiv "input". Det fick jag.

 

Men ändå gav det mig inte den Aha upplevelse jag ville ha. Jag fick veta hur fin, ambitiös och känslig VIZZLA är. Men jag ville veta, känna och uopleva hur JAG ska göra.

 

Men imorgon, när jag rider igen, kanske jag förstår bättre?  Jag hoppas det.

 

Det är bara att träna vidare.......

 

Igår tittade jag till Vienna. Måste ha koll på hur hon mår. Dräktigheten fortskrider som den ska. Men hon hade blivit lite svampig i kotorna. Troligtvis beroende på vätska som  samlas i kroppen pga tygden hon bär på.

 

På kvällen var det löshoopning för INDIRA. Hon var lättlastad och pigg på äventyr.

 

Men när vi kom fram och gick runt i mörkret väntandes på vår tur. Då var hon uppblåst som en luftballong.

Tur att hon fick tid på sig.

 Hon knorrade upp svansen över ryggen. Taktade runt på stället, med studs i stegen. Ljudligt blåsande genom näsborrarna.

Det fanns ju andra hästar i mörkret, som hon upplevde som farliga tigrar.

 

Så blev det vår tur att komma in i ridhuset. Då blev hon lugn som en filbunke. Gjorde vad hon skulle. Med stort självförtroende.

Men hon blir snabbt trött o väldigt flåsig. Så hon fick hoppa några språng med fina framben. Så nöjde jag mig med det. Hon ska ju bara få positva upplevelser och känna att hon kan och orkar. Det blev en bra löshoppning. Men Indira kan mer.